Peter Böök (peterbook.se)

J J J J


Ville, maten och sömnens konung, är egentligen en hon men det blev ett litet missförstånd när hon föddes. Detta verkar ha präglat henne och manligare katt får man leta efter!	Villes stolthet är hennes mjölkmustasch. Den är perfekt formad och hon skulle verkligen passa som reklam- kisse för Whiskas till exempel, som också är det enda hon äter!	Ibland är Celine modig och går på upptäcktsfärd på gården.	Celine är, då hon inte sover, springer eller tittar på fiskarna, gärna på skrivbordet. Hon älskar att tugga på allt hon inte får och då speciellt på datasladdar...
Så här "sa" Celine då en djurkommunikatör "pratade" med henne 2001: Jag stortrivs, jag är en lycklig katt som får ta del av mycket ömhet och uppmärksamhet och kärlek. Här känner jag mig accepterad, hel och stor. Min misstänksamhet försvinner mer och mer. Ville är så säker i sig själv och ständigt på upptåg, så ho ser inte mig som ett hot. Jag har inte ahft det så lätt förr, jag blev sårad förr. Några andra katter tyckte att jag var ful, speciellt en kunde vara rivig av sig. /.../ Jag pratar högt, jag hörs. Jag gillade adlrig burdusa människor som är hastiga eller fladdriga, usch. ...


	Simon (berättelse av Sanna Danell) Sommaren 98 föddes Simon på Lanare stjärts gård söder om Stockholm. Han var inte särskilt kelig men bra busig och söt. När jag träffade honom första gången valde han ut mig. Han som aldrig kelade med någon la sig direkt i mitt knä och stannade där i en halvtimme, spinnandes. Jag smälte direkt. Nästa gång gjorde han samma sak igen, bara med mig. Jag berättade för min dåvarande fästman Peter om Simon och hur söt och underbar han var. Sagt och gjort, vi bestämde oss för att ta hand om honom. I slutet av augusti åkte vi ut och hämtade honom. Han kröp genast in i min jeansjackeärm och låg där tryggt och stilla under bilfärden till Stockholm. Vi hade, innan vi hämtade honom, åkt iväg och införskaffat diverse kattartiklar såsom halsband, koppel, massor av mat, låda o dyl. Väl hemma i Stockholm blev han inom kort hemmastadd. Vi fick lära oss hur han ville bli kelad med och vi fick
	också pröva på hur det är att vagga barn då Simon älskade när man gick och vaggade honom i famnen när han låg på rygg. Så småningom lät vi honom gå ut på gården. I början provade vi att sätta på honom koppel men han visade kvickt att det fann han sig inte i. Bland det första han gjorde var att visa oss hur fenomenal han var på att klättra i träd, det blev många timmars lockande och bedjande. Efter hand upptäckte han också matens underbara värld. Fläskfilé, olivspad, tandoorikyckling var några av favoriterna. Han krävde hundraprocentig uppmärksamhet och la sig mer än gärna på tangentbordet och lyckades knappa in dom mest omöjliga kombinatiorna så att datorn låste sig. På mornarna var det leken ”tidningen är ett jättefarligt djur, bäst att bita ihjäl den” leken som gällde, på kvällarna var det sömn och ta upp så mycket plats som möjligt i soffan. Sommaren –99 åkte Peter och jag iväg på semester och Simon fick då vara hemma hos mamma. Vi skulle vara borta i tre veckor. Efter två dar ringer mamma och berättar att Simon har rymt. Det blev en och halvs vecka oroande och panikartade Spanienveckor. En kväll låg mamma i badkaret som då stod ute på gräsmattan och småropade på Simon. Plötsligt hörde hon en liten Simonjamning i buskarna. Mamma for upp spritt språngande och letade, Simon smög sig in i brännässlorna och mamma sprang rakt in i dungen och fick, något sönderbränd, tag i vår bebis. Vi kunde andas ut och ägna oss åt att ha semester. Sommaren –99 föddes också lilla Ville genom kejsarsnitt då hans mamma hade blivit överkörd över bakbenen. Mamma fick gnugga liv i honom eftersom han var påverkad av sömnmedel och smärtstillande, han vaknade upp och visade att han Ville leva… Så småningom upptäckte vi att det var en tjej men ville inte döpa om henne till Vilhelmina eller nåt annat dumt namn så det blev Ville. Eftersom Simon var ensam en stor del av dagen bestämde vi oss för att prova om Simon och Ville skulle gilla varandra och det gjorde dom! Dom kompletterade varandra utmärkt. Ville är väldigt busig och framåt medan Simon var den som var lite fegare och hellre stannade i vår famn. I början levde dom rövare inne i vår 2,5:a men dom lugnade ner sig så småningom. Jag tyckte att dom hade en din syster – bror relation medan Peter tyckte att dom hade ”bra polare” relation. Nåväl, livet knallade vidare och Simon blev två år och Ville ett. Vi bestämde oss att ta långsemester efter en mycket jobbig och intensiv vår och beställde en sexveckors till Ibiza. Simon och Ville fick sin årliga kollovistelse hos mamma och verkade trivas. När vi hämtade dom den 31 augusti var dom båda runda och goa. Det var så skönt att se dom igen. Den 22 september på Peters födelsedag började vi oroa oss för Simon som sov hela tiden. I vanliga fall sov han väldigt lite och busade eller kelade desto mer. Vi gick till Ahlbergs veterinärpraktik med honom och dom misstänkte Borelia. Simon hade feber så fick gav honom febernedsättande och penicillin. Efter några dar försvann febern och vi passade på att avmaska båda katterna efter sommarens rått- och fågel ätande. Provsvaren kom och det visade sig att det inte var Borelia. Febern var borta så vi gissade på att han började friskna till. På bara två, tre dar började Simons mage att svälla upp. Vi gick till Ahlbergs igen och dom misstänkte då att det var FIP, vi tog prover igen och gick hem och väntade. Efter fyra dar kom provsvaren och dom visade att Simon inte hade FIP. Vi blev överlyckliga men oroade oss fortfarande eftersom Simon inte verkade bli bättre. Efter några dar gick vi till Ahlbergs igen och dom röntgade honom och det visade sig mycket riktigt att Simon hade vätska i buken. Dom förklarade att dom inte kunde hjälpa oss längre. Okunnig och utan vetskap om vilka djursjukhus som är bra och vilka som är dåliga chansade vi vilt och åkte ut till Södra djursjukhuset. När vi kom dit fick vi vänta i en halvtimme. Väntrummet var jättetrångt och man hörde hela tiden skall och sorgsna mjauningar. Jag och mamma bestämde oss raskt för att här vill vi inte ha Simon. Typiskt nog hade jag ett möte som jag inte kunde flytta på så jag var tvungen att åka. Mamma tog Simon till Djursjukhuset i Södertälje där dom konstaterade att han var uttorkad. Han fick läggas in på dropp och dom tog prover på vätskan i buken och skickade till Glasgow. Efter två dar fick vi hämta vår lilla älskling och ta hem honom. Åh, vilken lättnad det var att få se honom igen. Detta var på fredag och på måndag ringde dom från Animalen och sa att Simon hade våt FIP. Hon sa åt mig att det bästa var att ta bort honom. Det kändes det som om världen rasade samman runt mig, jag visste inte då att den smärtan jag kände bara var en susning av den jag känner idag. Mamma och jag började forska om FIP och allt runt omkring det. Jag förklarade för Animalen att jag inte tänkte ta bort honom förrän han själv ville det. Veterinären sa då att han hade två veckor kvar att leva. Mamma och jag fortsatte att forska och ringde till forskningscentrum runt hela jorden, men ingen visste något mer än det jag redan fått reda på genom Internet. Jag var oerhört frustrerad över att jag själv inte kunde någonting om medicin och kattens kropp (nu ångrar jag verkligen att jag skolkade från dom där biologilektionerna). Jag kontaktade Mia Mattsson, som är djurkommunikatör och hon lovade att komma redan inom en vecka. I samma veva började mamma jobba på sitt gamla jobb igen och kom i kontakt med en kvinna som heter Anette som bland annat kan Reiki Healing. Vi bestämde oss för att prova att ge honom på distans och jag var från början ganska skeptisk. Vi bestämde en tid då hon skulle börja och då jag skulle var med Simon. Jag har själv fått reiki healing så jag visste ungefär hur det brukar gå till, men jag hade aldrig hört talas om det per distans. Nå väl. Jag satte mig vid Simon och la mina händer vid hans kropp. Efter en stund suckade han djupt och nästan somnade, då började mina händer att bli kokheta, men bara på insidan. Jag blev nästan lite skraj och berättade för Anette senare när hon ringde upp hur det kändes och hon förklarade att det var jag själv som åstadkommit reiki healing. Hon hade skickat från sitt håll och inte alls menat att jag skulle köra. Kort och gott.. jag kunde alltså heala… sjysst! Jag provade själv flera gånger senare men det gick inget vidare. När Anette och jag nästa gång körde samtidigt började mina fingrar att domna bort och det kändes som om handen flöt ut. Det var också jag som åstadkom det. Under denna period fick jag genom mamma också kontakt med en veterinär som utbildade sig till homeopat som jag inte vill nämna vid namn förrän regeringen har ändrat på vissa idiotiska lagar. Han träffade Simon och gav honom Lachesis, gift ifrån dvärgskallerorm som skulle göra så att cellerna slöt sig och slutade producera vätska. Jag tyckte genast om honom. Han var den första utomstående som var lugn med Simon. Han satte sig ner, tittade på Simon pratade med honom, klappade honom, lyfte försiktigt av locket till buren, kände ännu försiktigare runt magen osv. Simon var hela tiden lugn och fin. Den 30 september kom Mia Mattsson tillsammans med en annan Mia som var journalist på tidningen Må Bra. Jag var även här ganska skeptisk. Simon hade dom sista 6 dagarna sovit under sängen och bara kommit fram nån enstaka gång för att äta. Mia kom hit och jag var jättenervös men hon skapade genast ett lugn i hela lägenheten bara med sin närvaro. Hon var lugn, ödmjuk och harmonisk. Hon pratade med Simon och han berättade en massa saker som hon aldrig skulle kunna veta innan. Hon berättade att Simon sagt att husse (Peter) var lite äldre, (han var 29 år äldre än mig så det stämmer ju ganska bra), han berättade att han älskade mig och kände en stor trygghet hos husse och han berättade att han var min bebis. Han berättade att han tyckte mycket om när jag jobbade hemma och hur jag då och då tittade till honom. Han berättade också hur han mådde och att han hade halsbränna och kväljningar. Det var en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. En av dom saker som var så bra var att han berättade vem av dom han träffat som han tyckte mest om. Det visade sig att den utvalde var den underbara mannen söder om Stockholm som är veterinär men som utbildar sig till homeopat. Jag kontaktade Annalena Nyberg som är homeopat och som också kunde reiki. Hon föreslog att vi skulle ge Simon backsippa och Aloe Vera. Vi började lite försiktigt med Aole Veran men avvaktade med backsippan till vi talat med mannen söder om Stockholm. Torsdagen den 9 november fick Simon lite tungt att andas. Vi bestämde oss för att tappa ur honom på all vätska. Vi åkte ner till mannen söder om Stockholm som lugnt och försiktigt tappade ut 1.5 liter! ur Simons lilla mage. Han fick E-vitamin och en aning vätskeersättning. Vi satte in lachesis comb som var lite bättre än vanliga lachesisen. Han sa att vi kunde prova med Backsippa också. Inom alternativmedicin ger man Iscador som är mistelextrakt till människor som har cancer, den har en antiviral effekt (kan ta bort virus). Vi bestämde oss för att prova det också. Jag är tyvärr (eller snarare var) en av dom där människorna som inte kan titta på en spruta utan att börja gråta. Iscadoren skulle man ge med spruta i nackskinnet. Jag bet ihop och bestämde mig för att nu jäklar! Det funkade, jag kunde ge honom hans spruta. Nåväl, när Simon var tappad åkte vi hem med honom, han var så liten, så liten. Simon började redan då vi satte ner honom i buren att tvätta sig frenetiskt. Med en stor mage som han hade haft var det inte så lätt att komma åt även fast jag tvättade honom regelbundet kände han sig nog ganska smutsig. Simon verkade må mycket bättre! Han började röra på sig, komma fram till en, kela med en och lyfta på svansen. Vilken lättnad det var. Han åt som en häst den närmsta tiden, det blev skyttetrafik mellan köket och Vivo (Konsum har tyvärr inte ugnnötslever). Han gick på toa ordentligt och fortsatte att tvätta sig. Vi var alla väldigt hoppfulla. Simon visade att han mådde bättre. Det jag var allra mest rädd för var att vätskan skulle komma tillbaka. Efter en vecka visade Simon fortfarande inga tecken på att ha fått vätska i buken. Däremot verkade han lite tröttare. Sen gick det fort. Bara över 1-2 dar fick han svårt att andas. Det var hemskt att se. Katter med våt FIP får ofta anemi och jag trodde (och tror fortfarande till en viss del) att blodet inte kunde syresättas ordentligt och att det var därför han hade svårt att andas. Vi köpte allting där ordet järn fanns med på innehållsförteckningen för att få i honom järn som oftast är boven i dramat. Lever var fortfarande mest poppis, varken barnmat, broccoli eller spenat var intressant (vilket jag kan förstå så här i efter han men just då prövade man allt). Måndagen den 20/11 kom mamma upp för att träffa Simon. Hon tittade på honom och berättade lättat att Simon inte hade någon dödsmask. När en katt har gett upp hoppet om livet får dom som en mask över ansiktet, tränade människor ser den. Mamma är en tränad människa. Hade hon sagt att Simon hade dödsmasken hade jag låtit honom somna in direkt. Jag bestämde mig istället för att åka akut med Simon in till Bagarmossen eftersom han hade så svårt att andas. Jag satte mig med Simon i en taxi och for iväg. Väl framme på bagarmossen går jag in med Simon genom entrén men blir väldigt snabbt utschasad då dom får höra att Simon har FIP. Jag kanske ska tillägga att FIP är en smittsam sjukdom. För att en annan katt ska bli smittad på Bagarmossen skulle följande krävas: Simon skulle ta sig ur buren, sätta sig och bajsa på golvet, om 100 katter skulle gå fram och lukta på Simons avföring skulle det finnas en chans att en av dom katterna skulle bli smittade om den var mellan 1,5-3 år eller 12 och över. Det skulle dessutom krävas att den katten skulle ha ett otroligt dåligt immunförsvar samt utsättas för en enorm stressituation. Nåja, vi blev utschasade och fick istället gå till infektionskliniken. När vi kom in mötte en sköterska oss. Jag förklarade att Simon behövde syrgas och det skulle hon ordna. Vi går in i ett litet rum där allt är sjabbigt och halvtrasigt. Den svarta mattan som finns på alla små undersökningsbord är här sprucken och jag undrar stilla för mig själv hur dom ska lyckas få bort bakterier därifrån. Simon och jag får vänta i c:a 20 minuter innan det kommer en veterinär. Jag berättar att Simon har FIP och att han behöver syrgas. Hon förklarar för mig att Simon är en smittorisk och det är lika bra att avliva honom på en gång. Säger man det till människor som har AIDS också? När jag förklarat för henne att jag inte tänker avliva Simon går hon snabbt därifrån. Jag hinner be henne om syrgas. Efter 20 minuter knackar jag på dörren in till den korridor där dundrande technomusik och ledsna hundskall hörs ifrån, en sköterska kommer in och jag säger åt henne att Simon ska ha syrgas. Jag får följa med sköterskan genom en korridor där det är små svarta dörrar på sidorna. Jag hör hundskall, gnyende hundar och jamande katter bakom dessa vägar och känner hur en rysning går igenom min kropp. Sköterskan riggar upp någon slags provisorisk syrgas med en plastmugg i ena ändan och går sedan därifrån. Simon får syrgas och det verkar som om han kan andas lite lugnare. Efter 20 minuter kommer en ny veterinär in och säger att Simon bör avlivas. Jag förklarar lugnt och stilla att det kommer jag inte att göra. Jag vill bara att hon ska hjälpa Simon att andas. Hon säger att han måste röntgas för att dom ska se om han har någon vätska i bukhålan. Jättebra tänker jag. Vi får gå runt hela byggnaden igen och snabbt smita igenom receptionen i den vanliga ingången. När vi kommer in i röntgen rummet tar dom brutalt tag i Simon, trycker ner honom mot bänken och säger åt mig att hålla i honom. Simon blir naturligtvis rädd och vill upp i min famn. Då tar dom tag i hans bakben och lägger en stor tyngd över dom så att Simon inte kan röra sig. Jag ser paniken i hans ögon och ber till gud att det ska gå fort, fort, fort. Det visar sig klart och tydligt att Simon har vätska i bukhålan. Veterinärerna säger ännu en gång att det inte är någon idé att hjälpa Simon. Jag får gå tillbaka till infektionskliniken och sitta där och vänta, och vänta, och vänta. Till slut går jag ut i korridoren och säger åt en sköterska att Simon ska ha syrgas. Vi får gå in i samma rum igen. Denna gång är dom små dörrarna öppna och det visar sig att det finns två små ”celler” med galler för i varje rum. Golvet är i kakel och flera av dom stackars djuren där inne ligger direkt på det kalla golvet. Till slut kommer en veterinär och jag säger åt henne att jag vill tappa honom på vätska. Jag blir utvisad i det lilla rummet även fast jag bad om att få vara kvar med Simon som är rädd. Fy fan säger jag bara. Vad hade det gjort om jag fått vara med när dom tappade honom? Nu har jag ingen aning om hur Simon mådde eller kände medan två främmande människor höll på att böka med honom. Det var en hemsk halvtimme jag vandrade runt utanför väntrummet. När dom var klara hade dom rakat av en stor bit hår på Simon högra sida istället för att sätta sprutan på magen där han redan var rakad. Så är det när man inte har tid och är kallhamrad veterinär på Bagarmossen. Det djursjukhuset borde byta ut hela sin jäkla veterinärkår! Väl hemma mådde Simon lite bättre. Dom hade inte tappat honom på all vätska utan bara den som verkligen behövdes. Simon fick snabbt svårt att andas igen och jag ringde till mannen söder om Stockholm på tisdagen som sa att vi kunde komma med Simon på onsdags kväll vid 20.30 tiden. Under tisdagen fick vi i Simon en massa lever och allting kändes rätt hoppfullt. Vi bestämde oss för att tappa honom på varenda liten droppe vätska. På onsdagen gick jag och Simon runt ute på gården, han liggandes över min axel. Vilken känsla det var att få ha honom där igen! Vi tittade på fåglarna, människorna, gräset och stod väldigt länge och såg upp mot hans klätterträd som han älskade så mycket. Det kändes skönt. På kvällen åkte vi ner till mannen söder om Stockholm. Han satte sig ner och tittade på Simon, kände lite på honom och kelade med honom. Efter en liten stund gick han ut för att hämta något och Simon ville ner på golvet. Jag lyfte ner honom och han gick nyfiket runt och luktade, efter en stund visade han att han ville upp på stolen och jag lyfte upp honom. Sen kom mannen tillbaka och vi gav Simon lite sömnmedel, han kräktes och när han halvsov lyfte vi upp honom. Till en början gick det bra men sen började Simon försöka flytta på sig, vi var livrädda för att nålen skulle göra honom illa om han rörde på sig men ville samtidigt inte sluta eftersom detta var Simons sista chans. Jag satt och tittade på honom, kelade med honom och pratade med honom under hela tiden. Jag tittade en kort stund upp på mannen söder om Stockholm för att se hur det gick. När jag kollade tillbaka på Simon hade han slutat andas. Jag skrek åt mannen och han skyndade sig snabbt att ge Simon en spruta och ge honom mun mot nos. Det gick inte. Simon var död. Så här i efterhand är det nog många människor som undrar om det var värt allt det här och om det inte hade varit barmhärtigare att låtit honom somna in redan från början. Jag vill säga såhär: Om Simon hade på något sätt visat att han inte ville leva längre, om han till exempel slutat tvätta sig, slutat äta eller kela hade jag direkt följt hans vilja. Men Simon ville leva. Han kämpade som en galning. Jag tycker att man ska jämföra det med en människa som har cancer, ska man döda dom när dom får vätska i kroppen? Ska man låta dom somna in när dom inte orkar äta längre? Vill dom dö så gör dom det vare sig dom får hjälp eller inte. Men så fungerar det inte för djur i det här kalla landet. Här ska djuret avlivas utan att få en chans. Här behandlar man djur som saker, oj den är trasig, då slänger vi den. Dom veterinärer jag mött under dessa två månader känner säkert igen sig ovan. Jag hoppas att den kritik jag riktat mot dom tar skruv och att dom på Bagarmossen till exempel tar sig en funderare över hur dom behandlar djuren. Vad skulle hända om dom lät djuren bekanta sig i fem minuter med dom istället för att dom blir utdragna ur sin bur och klämda och kända på. Vad skulle djuren känna om det var varmt och mjukt runt dom istället för stengolv. Har inte sjuka djur ännu större behov av trygghet? Många människor hävdar att djuren förstår allt vi säger, hur kan då veterinärerna stå bredvid Simon och säga saker som att han är en smittorisk och att han borde avlivas? Jag vill också rikta skarp kritik mot vår regering. Mannen söder om Stockholm är utbildad veterinär, men han har gjort valet att även utbilda sig till homeopat och få kunskap om hur naturen kan läka. Detta är enligt lag förbjudet i Sverige. En veterinär kan bli av med sin licens om han gör det. Tilläggas ska också att i nästan varje annat land är det tvärtom, där är det bara veterinärer som får ordinera naturmediciner, det är bara dom som får kalla sig för homeopater. Den här mannen är en av dom finaste människor jag träffat, även om det bara varit några få och korta stunder. Han var den enda som brydde sig om SIMON. Där var inte Simon en katt med FIP som det är lika bra att avliva. Mannen söder om Stockholm forskade, han tog reda på vad som skulle kunna hjälpa Simon, han såg Simon och inte ”bara” en katt. Dom vanliga veterinärerna jag mött har sett Simon som en av alla katter i någon slags grå massa. ”Jaha, han har FIP det finns inget att göra, det är bara att avliva.” istället för att åtminstone lyfta luren och höra efter med kollegor eller forskningslabarotorier. Tyvärr är man bara en liten skådis som jobbar som dataansvarig, jag kan inget om medicin eller sjukdomar, jag skolkade dessutom från biologin och kan därför inte heller nåt om kroppens uppbyggnad. Jag tror inte att jag är ensam om det. Man tror att det veterinären säger är lag, på nåt annat sätt kan det inte vara, säger dom att det är lika bra att avliva djuret gör många det för dom vet inte bättre, man måste se till individen inte till massan! Ifråga sätt din veterinär, kontakta människor som kan något om alternativa metoder, ring andra veterinärer,

	nöj dig inte med att en enda människa ska få avgöra något så stort som att ta ifrån dig din bebis! Simon betydde så mycket, så mycket för mig och gör det än idag. Jag är lycklig att vi tillsammans försökte bekämpa hans sjukdom och jag är lycklig över att han inte gav upp. Idag känns det väldigt tomt i mig och runt mig. Jag och många andra, inte minst hans husse och hans fina mormor sörjer honom. Han kommer alltid att ha en egen plats i våra hjärtan.