Lucretia och är idag författare. Vi var sju, åtta någonting. Hemma tog jag extralektioner i piano och kinesiska, mamma höll lektioner med mig tre gånger i veckan med hjälp av Hermods kurser i svenska och geografi. Men det blev tid för lek också.

Favoritsysslan var att lura vakten utanför porten. Vi var några ungar som hittade en bakväg och kunde springa ut tolv gånger en ledig söndag och aldrig springa in. Vaktens loggbok stämde inte (varje rörelse var övervakad) och till slut hittade myndigheterna vår smitväg och murade igen den.

Ibland reste familjen hem till Sverige med transibiriska järnvägen, med lastbåt eller passagerarflyg. Jag minns speciellt resan mellan Bangkok och Hong Kong. Däcket var fyllt av vattenbufflar som pysslades om av en gammal kinesisk man. Under den tio dagar långa resan mellan Beijing och Moskva blev det många timmar av Kinashack och te tillsammans med vagnskonduktören medan tåget sakta makade sig fram genom Kinas inland, Mongoliet och Sibirien.

Kontrasten att flytta till New Delhi blev enorm. Från nunnor till American International School med softball, square-dance, sleepovers och Root Beer. Grupparbeten istället för högläsning och utantill läxor. Varje onsdag var det filmvisning, vanligtvis utomhus men under den kallaste månaden inne i garaget, på amerikanska ambassaden. Jag var kär i Pam, Meg var kär i mig och min bästa kompis, Barry var kär i Meg … Pam var nog inte kär i någon, men så flyttade hon hem till ”good old us of a” också.  Jag lärde mig att rida, att tjuvröka och att dyka. Något mer pianospel blev det inte, jag kom aldrig någon vart med Hindi.

Hösten 1964 fick jag besöka Rom med min mamma, på väg till Sverige och internatskolan. Jag var tretton och älskade de fem dagarna då vi två gick på upptäcktsfärd efter noga planerade dagordningar som jag fått förtroendet att upprätta. Sedan blev det sex år på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk. Två års helvete som mobboffer, två år då loven var det viktigaste och de två sista och mycket intensiva åren som jag minns med mycket glädje och värme.

Dom där sista två åren var verkligen en Sturm und Drang period. Jag var antingen våldsamt kär eller intensivt olycklig. Jag läste Strindberg, Nevil Shute, John Steinbeck och Arthur Koestler. Det var smygdans och smygrökning. Varma höstnätter och kyliga vårnätter smög vi oss ut från elevhemmen för att bada, ”låna” båtar, grilla och hångla. Jag blev ordförande för teatersektionen utan att kunna någonting om teater och vi jobbade intensivt för att spela upp Gogols ”Frieriet” och O´Neills ”Ljuva ungdomstid” på gymnastikhallens scen. Det var skoltidning, strejker, att starta eleverna egna fik, Olympen och att ordna teaterresor till Stockholms scener.

Loven var intensiva dom också. Mina föräldrar hade flyttat till Schweiz. Jag lärde mig att älska skidåkning och tillbringade vintrarna i Gstaad, Sannenmöser och andra backar. Det blev också några resor till Österrike med skidorna i baggaget. Sommarloven brukade alltid innebära åtminstone några veckors extraskola i Gstaad eller Neuchâtel med studier i tyska och franska. Men fram för allt blev det äventyr, flickor och massor av brevvänner som jag kom att behålla kontakten med i många år.

Det blev också allt flera sommardagar i Båstad med jobb. Jag gav extralektioner, jobbade på tomatodling, jobbade på Båstad tennis som bollkallechef och sålde jordgubbar på torget. År för år avancerade jag på Malens Havsbad från vaktmästeri, reception, kök och matsal för att till slut kröna karriären inom service när jag fått åldern inne med att tillsammans med två vänner arrendera pub Hjorten två somrar. Det var jobb sju kvällar och nätter i veckan hela sommaren men det var också att kunna sitta i solen på dagarna utanför gamla varmbadhuset där vi hade våra rum med min Facit Privat och besvara alla dessa brev.

År 1970 blev det till slut studenten i Sigtuna med tillhörande studentfester land och rike runt.
Vid det laget hade jag gått i minst ett dussin olika skolor, kortare eller längre perioder. Man var helt enkelt ganska trött på att plugga och jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår.

Efter sommaren åkte jag till New York, fick jobb på Motorship, Inc. nere vid Battery Park och hittade till slut en möblerad lägenhet på 18:e gatan att dela tillsammans med först bara kackerlackorna och sedan även en norrman. Vid jul övergav jag ekonomkarriären, lät skägg och hår växa och blev engagerad vid Village Arena Theatre på 4:e gatan där de spelade ”Touch” en musical som brukades benämnas uppföljaren till ”Hair”. I och med det var jag fast i teaterns värld, skaffade pannband för att hålla håret på plats och var hippie.

På våren var pengarna slut och jag lyckades få en billig flygstol till London där jag frös i två dagar innan jag kunde ta mig vidare till Stockholm. Som officiell agent för ”Touch” åkte jag till Rom där det var meningen att vi skulle gästspela men det sprack. Jag började jobba för Gerd på Folmer Hansens Teaterförlag och till hösten blev det teatervetenskap istället för Handelshögskolan. Där träffade jag ett gäng skådespelare och vi bildade Spegelteatern men så kallades jag ner till Aalborg Teater för att vara regiassistent på deras uppsättning av ”Touch”. När jag kom fram och fick audiens hos teaterchefen visade sig att någon regissör inte fanns och Ebbe Langberg undrade om inte jag kunde ta på mig den uppgiften. Sagt och gjort. Det blev en märklig tid, jag tror att repetitionstiden var två och en halv månad men då och då var jag tvungen att flyga upp till Stockholm för att inte missa mina tentor. Skådespelarna var ihopsamlade från olika håll och vi skapade kaos på den fina institutionen genom att ägna oss åt teaterövningar och improvisationer. Koreograf var en amerikan fast i träsket av showdans som inte riktigt stämde med hippievärlden. Konflikterna blev många. Men till slut fick vi i alla fall ihop en premiär som fick ett väldigt blandat mottagande. 

Plötsligt hade jag också började jobba på dåvarande SAMS (nuvarande Kulturama) och blev kvar där i åtta år som studierektor för teatersektionen. Jag blev klar med min fil.kand. (teatervetenskap, fimvetenskap & sociologi) men övergav doktorandstudierna redan andra terminen. Kulturama och Spegelteatern tog all min energi. I mitten på sjuttiotalet flyttade jag till Wollmar Yxkullsgatan där jag fortfarande bor, numera med mina två katter, Ville och Celine. Här har jag varit sambo med flera, förlovade med tre och gift med en. Nu är jag gammal ungkarl igen.

Jag tror det var år 1982 jag sålde min nya fina Golf Cab, slutade på Kulturama och övergav det tjusiga livet med Café Opera, Restaurang Martini på Normalmstorg, Vickan, Prinsen, KB, Röda Rummet och Riche. Resorna till Dubrovnik, Sicilien, Key West och Malta var det också slut med. Istället köpte vi en begagnad VW buss, flyttade runt en del innan vi fick överta en underbar lokal på Serafen och satsade på Spegelteatern.

Det blev intensiva och knapra år där all min energi gick åt att bygga upp Spegelteatern. År 1989 landade vi så på Björngårdsgatan och gjorde den största och mest påkostade uppsättningen i Shakespearetraditionens historia; ”Stormen” med scenografen Iain Whitecross från New York och jazzkompositören Heikki Sarmento. Det blev en fantastiskt visuell helhet med båt, flotte, rök, fyrverkerier, öppen eld och tusentals fjädrar ihoplimmade en och en till fantasikostymer.   

Tack vare samarbetet med Teater Sandino hamnade jag i mitten på nittiotalet för första gången i Chile dit jag sedan återvände sju gånger för att genomföra workshops, universitets- kurser och teateruppsättningar. Jag fick åter resa, möta nya människor och upptäcka platser jag inte besökt tidigare. Santiago, Valparaiso, La Serena, Rio de Janero. Jag fick regissera och undervisa, kunde driva en teater med många anställda och levde ett intensivt, privilegierat liv.

I slutet av 90-talet blev plötsligt verkligheten oerhört bister. Märkliga turer med TBV och Skatteförvaltningen ledde till en omöjlig skattesmäll (vi skulle plötsligt betala moms retroaktivt på de bidrag vi fått för vår amatör- och kursverksamhet) och en slottsfogde ångrade sig plötsligt och bestämde att vi inte skulle få spela på Gripsholms Slott 2000 gjorde att vi ruinerades.

Men vi gav oss inte och kunde åter bygga upp verksamheten. Fram till nästa smäll 2006 då vår hyresvärd för Glashuset plötsligt bröt sina avtal och kastade ut oss. Så nu bygger vi mödosamt upp ännu ett nytt Spegelteatern likt en Fågel Fenix som återuppstår ur askan. För vilken gång i ordningen minns jag inte.

De senaste åtta åren har jag också börjat med en ny karriär: Konsultens. Det har räddat teatern ekonomiskt och är oerhört spännande och stimulerande. Att få använda mina kunskaper och erfarenheter som regissör, teaterpedagog och teaterchef tillsammans med chefer inom näringslivet och bygga upp det kommunikativa ledarskapet. Det kommer jag fortsätta med så länge jag har förmågan och orken, liksom teatern alltid kommer att finnas kvar i mitt hjärta – mer eller mindre passionerat.

Planerna på en bed-and-breakfast någonstans i ett varmare land är inte övergivna men ligger på hyllan i väntan på kapital och en finca som passar in i bilden. Jag har engagerat mig i en incoming resebyrå i Madrid, är inbjuden att regissera hos teatergruppen La Guindalera i Madrid och har planer på att bygga om både teatern och delar av min lägenhet.

Det blir fler och fler besök hos läkare, tandläkare, fotvårdsspecialister och kiropraktiker. Trots att min karaktär är så svag att jag inte lyckats sluta röka mår jag fantastiskt bra. Och någon dag kanske jag till och med förstår att jag inte är tjugo längre! Jag är stolt över att ha mottagit stipendium från Svenska Akademin 2005 för min teatergärning, stolt över att ha drivit Spegelteatern sedan 1972 och stolt över att jag kan stödja Läkare utan Gränser, Stockholms Katthem och Greenpeace. Mitt liv fortsätter att vara rikt. Jag önskar jag var ung och vacker, men är tacksam för de upplevelser och erfarenheter alla mina levnadsår bjudit på. Givetvis finns det också svarta sidor; människor jag gjort illa, människor som gjort mig illa, dumheter, brister och saker jag gjort som jag önskar ogjorda. Kanske har jag ännu några år att gottgöra det jag gjort fel.

Nyckelord för mig är solidaritet, jämlikhet och vänlighet. Möt jorden, dess invånare både i form av medmänniskor och djurliv samt dess begränsade resurser med respekt, värme och nyfikenhet. Värna om jorden och begrav hatet. Tänk inte bara på din egen begränsade omgivning utan på helheten. Vi har bara varandra, åtminstone i detta liv.

Lev livet. Njut tillsammans med, inte på bekostnad av, andra människor, djur och vårt lilla, lilla och så hårt ansträngda jordklot. Försök åtminstone.